Om jämnställdhet

Idag är det internationella kvinnodagen och då måste jag förstås fundera lite omkring jämställdhet.

Jämställdhet för mig är att både män och kvinnor får vara de de är och att båda har lika mycket värde. Att man respekterar varandra och inser att våra olikheter är till gagn för oss alla.

Nu denna dag då kvinnorörelsen står på barrikaderna och firar de framgångar de tycker att de vunnit och ropar fram vad de vill ska hända mer, så måste jag erkänna att jag inte tycker att de går mina ärenden. Kämpar de för mig och den jag är? Nej.

*De kämpar för att kvinnor ska vara som männen och göra det män gör.
*Jag vill ha rätt att vara kvinna och bli respekterad för det jag känner och det jag tycker om att göra.

*De tror att kvinnor kan få samma status som mannen genom att spela på mannens planhalva.
*Jag tror att vi inte har en chans eftersom vi inte är likadana som männen. Dock med ett litet undantag, eftersom det finns kvinnor som är mer lika männen än vad kvinnor i allmänhet är. Utmärkt för dem, och oss andra, eftersom de gör fantastiska insatser inom alla möjliga områden och ofta på en plats där det är av vikt att en kvinnas något annorlunda synvinkel får genomslag.

*De nedvärderar det som är typiskt kvinnligt, som att vilja vara tillsammans med sina barn, att tycka om att göra sitt hem till en tillflyktsort för familjen och, värst av allt, att vilja göra sin man lycklig. Familjen är något man fixa om tid tillåter.
*Detta är horribelt. Vad är viktigast för vår lycka, att vi har ett lyckligt, fungerande familjeliv eller att vi har en lysande karriär?
Och en berättigad fråga i detta sammanhang är: hur många kvinnor, av att de som sliter på arbetsmarknaden, har något man skulle kalla en "karriär"? De flesta har bara ett jobb, som i vissa fall är något de tycker om, men i många fall bara är något man gör för att försörja sig. Är de representerade bland de som står på barrikaderna? Är det inte så att de senare befinner sig på en helt annan plats vad gäller utbildning och karriär? Och de som kämpar för alla kvinnors rätt (snarare skyldighet...) till heltid, har de de slitsamma jobben, som gör att det inte finns mycket ork kvar till något annat, efter åtta timmars arbete? Hur har de mage att påstå att de vill kvinnors bästa?!

*De tycker att det är alla kvinnors skyldighet att göra som de säger, att vara "solidariska" med dem i deras kamp.
*De är på intet sätt solidariska med mig. De försöker ta ifrån mig allt det som är mig mest kärt och menar att det är för mitt eget bästa...

*Kvinnorna ska bli mindre känsliga och mindre omvårdande medan männen ska bli mer känsliga och mer omvårdande.
*Så, vi ska bli som männen och de ska bli som vi. Hur skrattretande låter inte det? Om det nu inte vore för att det är så sogligt att man vill gråta.

-Ge mig min rätt att vara jag, att vara kvinna. Att finna min lycka i att ha mina barn nära mig, att jag har fått vara och är deras största trygghet. Att jag och min man får lov att vara de vi är och komplettera varandra istället för att vara likadana... Att vi inte är motståndare utan medspelare i livet.

-I stället för att försöka övertyga männen om att vi är lika bra på att vara de som de är, kämpa för att männen ska se vikten av att vi kvinnor är som vi är, och att de omvårdande egenskaper vi har inte bara ska tas för givna, utan uppskattas, och också belönas på ett riktigt sätt.

DÅ skulle vara på väg mot jämställdhet.