Liv och död

En liten reflektion över det där med liv och död och barnens plats i detta så som majoriteten, eller åtminstone de som låter högst, ser på det, så här på morgonkvisten.

Ett oönskat ofött barn är inget liv och ska elimineras av staten med så lite olägenhet som möjligt för "värdkroppen", dvs mamman. Kvinnan har rätt till sin egen kropp...

Ett önskat barn, som inte blir till skall hjälpas på traven av staten. Kvinnor låter sig misshandlas av behandlingar för att uppnå önskat resultat. I detta fallet är kvinnor beredda att utstå mycket för ett barn skull. Det lilla livet är värt ALLT.

Huruvida ett embrio är ett liv eller inte har inte med det i sig själv att göra, utan har helt med huruvida det är önskat eller inte att göra.

Ett önskat, för tidigt fött barn, får lov att sluka enorma resurser, allt för att antingen barnets föräldrar inte står ut med tanken på att barnet dör, eller för att detta lilla liv, bara några veckor äldre än de som aborteras, är så oändligt mycket värt.

Man slås av två saker.

Ett: staten är den som ska fixa allt. När det inte går som vi vill så ska staten, den stora modern, fixa det åt oss. Ett eget ansvar och att acceptera saker som inte alltid är som man skulle önska har blivit omodernt och sopades ut av socialdemokraterna för länge sedan.

Två: kvinnans kropps väl handlar mindre om faktiskt det och allt om hennes önskan om vad hon vill göra just nu.

Vad blir resultatet när man börjar mixtra med liv och död och ansvar och önskan att slippa ansvar?

Jag och mina önskningar är viktigare än rätt och fel.
Andra finns till för min skull.
Barnet har inget värde i sig självt, det har bara ett värde i att det var önskat.
Mina handlingar gentemot barnet styrs av mina känslor mer än av vad som är bäst för barnet. Om jag har dåligt samvete så kompenserar jag hellre det på ett för barnet onyttigt sätt, bara för att kunna känna mig snäll, än att jag gör det som gynnar barnet även om det sker på mitt dåliga samvetes bekostnad. Jag curlar.
Och kanske framför allt, jag förlorar mig själv i en icke-verklighet där alla andra åsikter måste struktureras utifrån detta perspektiv så att hela min världsbild blir skev och jag kompenserar mina felaktiga val med sånt jag tycker återupprättar mig i mina egna ögon. Jag måste få mig att framstå som god inför mig själv.

Till sist bara en liten fråga.
Varför är det helt OK i Sverige idag att göra abort om man inte önskar eller kan ta hand om ett barn man avlat, men man skulle vara en förfärlig kvinna och mor om man födde barnet och adopterade bort det?