Liv och död

En liten reflektion över det där med liv och död och barnens plats i detta så som majoriteten, eller åtminstone de som låter högst, ser på det, så här på morgonkvisten.

Ett oönskat ofött barn är inget liv och ska elimineras av staten med så lite olägenhet som möjligt för "värdkroppen", dvs mamman. Kvinnan har rätt till sin egen kropp...

Ett önskat barn, som inte blir till skall hjälpas på traven av staten. Kvinnor låter sig misshandlas av behandlingar för att uppnå önskat resultat. I detta fallet är kvinnor beredda att utstå mycket för ett barn skull. Det lilla livet är värt ALLT.

Huruvida ett embrio är ett liv eller inte har inte med det i sig själv att göra, utan har helt med huruvida det är önskat eller inte att göra.

Ett önskat, för tidigt fött barn, får lov att sluka enorma resurser, allt för att antingen barnets föräldrar inte står ut med tanken på att barnet dör, eller för att detta lilla liv, bara några veckor äldre än de som aborteras, är så oändligt mycket värt.

Man slås av två saker.

Ett: staten är den som ska fixa allt. När det inte går som vi vill så ska staten, den stora modern, fixa det åt oss. Ett eget ansvar och att acceptera saker som inte alltid är som man skulle önska har blivit omodernt och sopades ut av socialdemokraterna för länge sedan.

Två: kvinnans kropps väl handlar mindre om faktiskt det och allt om hennes önskan om vad hon vill göra just nu.

Vad blir resultatet när man börjar mixtra med liv och död och ansvar och önskan att slippa ansvar?

Jag och mina önskningar är viktigare än rätt och fel.
Andra finns till för min skull.
Barnet har inget värde i sig självt, det har bara ett värde i att det var önskat.
Mina handlingar gentemot barnet styrs av mina känslor mer än av vad som är bäst för barnet. Om jag har dåligt samvete så kompenserar jag hellre det på ett för barnet onyttigt sätt, bara för att kunna känna mig snäll, än att jag gör det som gynnar barnet även om det sker på mitt dåliga samvetes bekostnad. Jag curlar.
Och kanske framför allt, jag förlorar mig själv i en icke-verklighet där alla andra åsikter måste struktureras utifrån detta perspektiv så att hela min världsbild blir skev och jag kompenserar mina felaktiga val med sånt jag tycker återupprättar mig i mina egna ögon. Jag måste få mig att framstå som god inför mig själv.

Till sist bara en liten fråga.
Varför är det helt OK i Sverige idag att göra abort om man inte önskar eller kan ta hand om ett barn man avlat, men man skulle vara en förfärlig kvinna och mor om man födde barnet och adopterade bort det?

Trafikmonster

Jag är vanligtvis en lugn och sansad människa, men när jag sitter bakom ratten kommer min allra sämsta sida fram. Jag reagerar på sätt som jag aldrig gör annars och far ut emot folk som jag definitivt inte skulle göra annars. Tur att de inte hör mig. Tyvärr blir det istället ibland mina barn som hör mina små utbrott och det är inte så roligt.

Men till mitt försvar så ska jag säga att jag inte blir arg på allt och alla, jag hänger inte upp mig på småsaker utan bara på sånt som uppenbart är en fara och som de där andra förarna borde begripa. Det är särskilt två saker som irriterar mig och båda har med det faktum att göra att jag ofta kör på mindre och slingriga vägar.

Ett: Jag är av den laglydiga sorten, som följer hastighetsbegränsningarna. Jag inbillar mig nämligen att det finns en anledning till att man har bestämt en viss hastighet på en väg (att det sedan finns vägar som har både för låga och för höga hastighetsgränser är en annan historia). Eftersom de inte kan köra om p g a den dåliga sikten så lägger de sig precis bakom mig  och kan ligga där kilometer efter kilometer, ja t o m mil efter mil. Jag bara undrar, vad händer om jag helt plötsligt, av en eller annan anledning, måste bromsa? Jo, då har jag en annan bil halvvägs in i min bil. Vill jag det?! NEJ!

Två: På den mindre väg som går till vår närmaste stad så finns det ingen mittmarkering, varför en del människor tror att hela vägbanan är deras och således kör mitt på vägen. Var ska vi andra då ta vägen? Jo vi får slänga oss så långt ut på kanten det bara går och hoppas på det bästa. Detta är särskilt otrevligt på vintern när snön gör att man inte ser var vägen slutar eller då vägbanan, p g a dålig skottning, har stora isvallar som det är rena livsfaran att köra på.

Det andra problemet vet jag inte vad jag ska göra åt, kanske som en bekant som såg en för honom välkänd bil, som han möter varje dag, komma emot sig, mitt på vägbanan, varpå han sakta, sakta körde emot den, också mitt på vägbanan, tills de stod nos mot nos. Den andre föraren klev ilsken ur bilen och frågade vad i all världen han höll på med. "Bara samma sak som du alltid gör." "Jag ska ringa polisen!" "Ja, gör det, jag har deras nummer i mobilen. Så kan jag visa dem korten jag har tagit på dig när du kör mitt i vägbanan för dem." Han klev tyst in i bilen och fortsatte. Huruvida han numera håller sig på sin kant förtäller inte historian. Men jag tror inte att det är en metod jag har lust att riskera livet för.

Det förstnämnda problemet har jag däremot en taktik för. Jag saktar ner så att jag kör VÄLDIGT sakta, vilket förmodligen retar dem till vanvett, men jag är bara ute efter att få behålla livhanken. Antingen kör de då om, om sikten tillåter, (det är det vanligaste) eller så ökar de avståndet. I vilket fall så har jag fått som jag ville. Helst ser jag att de kör om så att jag blir av med dem.

Nu är min fråga: Är jag inte berättigad att bli lite irriterad på de här egoistiska människorna? Fast vid min mogna ålder borde jag väl trots det kunna behålla lugnet. Fast mogen och mogen... Min man sa idag att han alltid lyssnar på P1 på radion, när han kör bil, och han undrar varför jag alltid lyssnar på sådana skräniga kanaler. Jo, svarade jag, för jag älskar att dåna musik när jag kör bil, då kommer 20-åring i mig fram. Så just när jag sätter mig i bilen så är jag väl inte så mogen som min ålder vill påskina och det får väl vara min ursäkt för att jag då och då förvandlas till ett trafikmonster.

Tack KD!

Vad jag är glad att höra att Kristdemokraterna fortsatt motsätter sig att ensamstående kvinnor ska få göra insemination i Sverige. Alla andra lever efter principen, "om det redan fungerar så i samhället så måste lagstiftningen följa efter".  Att KD däremot följer principen att ett barn har rätt till både en mamma och en pappa verkar de tycka är märkligt. DET tycker JAG är märkligt.

Man blir bara mer och mer irriterad över att höra folk säga att "barnen är det viktigaste" när de sedan lever efter "vuxnas rätt är viktigast". Det gäller denna fråga och de flesta andra som rör familj och barn. Hur annorlunda skulle inte vårt samhälle se ut om man verkligen levde efter uppfattningen att barnens väl och ve ÄR viktigast! Stå på er KD, ni har gett upp tillräckligt många av era principer redan...

Om jämnställdhet

Idag är det internationella kvinnodagen och då måste jag förstås fundera lite omkring jämställdhet.

Jämställdhet för mig är att både män och kvinnor får vara de de är och att båda har lika mycket värde. Att man respekterar varandra och inser att våra olikheter är till gagn för oss alla.

Nu denna dag då kvinnorörelsen står på barrikaderna och firar de framgångar de tycker att de vunnit och ropar fram vad de vill ska hända mer, så måste jag erkänna att jag inte tycker att de går mina ärenden. Kämpar de för mig och den jag är? Nej.

*De kämpar för att kvinnor ska vara som männen och göra det män gör.
*Jag vill ha rätt att vara kvinna och bli respekterad för det jag känner och det jag tycker om att göra.

*De tror att kvinnor kan få samma status som mannen genom att spela på mannens planhalva.
*Jag tror att vi inte har en chans eftersom vi inte är likadana som männen. Dock med ett litet undantag, eftersom det finns kvinnor som är mer lika männen än vad kvinnor i allmänhet är. Utmärkt för dem, och oss andra, eftersom de gör fantastiska insatser inom alla möjliga områden och ofta på en plats där det är av vikt att en kvinnas något annorlunda synvinkel får genomslag.

*De nedvärderar det som är typiskt kvinnligt, som att vilja vara tillsammans med sina barn, att tycka om att göra sitt hem till en tillflyktsort för familjen och, värst av allt, att vilja göra sin man lycklig. Familjen är något man fixa om tid tillåter.
*Detta är horribelt. Vad är viktigast för vår lycka, att vi har ett lyckligt, fungerande familjeliv eller att vi har en lysande karriär?
Och en berättigad fråga i detta sammanhang är: hur många kvinnor, av att de som sliter på arbetsmarknaden, har något man skulle kalla en "karriär"? De flesta har bara ett jobb, som i vissa fall är något de tycker om, men i många fall bara är något man gör för att försörja sig. Är de representerade bland de som står på barrikaderna? Är det inte så att de senare befinner sig på en helt annan plats vad gäller utbildning och karriär? Och de som kämpar för alla kvinnors rätt (snarare skyldighet...) till heltid, har de de slitsamma jobben, som gör att det inte finns mycket ork kvar till något annat, efter åtta timmars arbete? Hur har de mage att påstå att de vill kvinnors bästa?!

*De tycker att det är alla kvinnors skyldighet att göra som de säger, att vara "solidariska" med dem i deras kamp.
*De är på intet sätt solidariska med mig. De försöker ta ifrån mig allt det som är mig mest kärt och menar att det är för mitt eget bästa...

*Kvinnorna ska bli mindre känsliga och mindre omvårdande medan männen ska bli mer känsliga och mer omvårdande.
*Så, vi ska bli som männen och de ska bli som vi. Hur skrattretande låter inte det? Om det nu inte vore för att det är så sogligt att man vill gråta.

-Ge mig min rätt att vara jag, att vara kvinna. Att finna min lycka i att ha mina barn nära mig, att jag har fått vara och är deras största trygghet. Att jag och min man får lov att vara de vi är och komplettera varandra istället för att vara likadana... Att vi inte är motståndare utan medspelare i livet.

-I stället för att försöka övertyga männen om att vi är lika bra på att vara de som de är, kämpa för att männen ska se vikten av att vi kvinnor är som vi är, och att de omvårdande egenskaper vi har inte bara ska tas för givna, utan uppskattas, och också belönas på ett riktigt sätt.

DÅ skulle vara på väg mot jämställdhet.

Mamma

Har länge velat starta en blogg där jag kan säga vad jag tycker om det jag ser och hör omkring mig och idag fick jag den extra puffen av en reklamsnutt jag hörde på radion.

Det var reklam för SOS barnbyar och jag tycker att de gör en fantastisk sak för barn runt om i världen, men själva sättet på vilket de fångade åhörarens uppmärksamhet fick mig att tänka på mer än de barn de tänkte sig. Man hör en liten flicka som ropar: "Mamma...Mamma...?" och efter det talade de om att det handlade om SOS barnbyar.

Ja, det finns massor med barn i världen som ingen mamma har, men när jag hörde den lilla flickan (på svenska) kalla på sin mamma, hur kan jag då annat än att tänka på alla de små barn på dagis i vårt eget land som varje dag kallar på sina mammor, men kallar förgäves? Hur skär det inte i hjärtat att tänka på dem man själv har sett stå och titta längtansfullt, när jag hämtade min lilla minsting när han skulle gå hem efter några roliga timmar på förskolan bara för sitt eget nöjes skull, och som undrade när deras mammor skulle komma.

Mammor! Ni är outbytbara för era små barn! Ingen pedagogik i världen kan ersätta er. Ingen är viktigare än ni.